Sista dagarna

Vi har spenderat vår sista dag här i Kapstaden. I morgon kväll bär det av hem till kylan. Som av en händelse har det varit riktigt varmt här de senaste dagarna med uppemot 30 grader. Däremot var havet kallare än någonsin i morse när jag vågsurfade. Det sved i händer och fötter. T.o.m. barnen klagade och avstod från att doppa sig.

Jag har haft ett par riktigt fina vindsurfingdagar. Mitt livs bästa kan jag nog påstå. Dessutom har jag haft ett par märkliga dagar också. Ni som har följt bloggen kommer ihåg Farbror Surfande Bob som jag inte räddade när han drev omkring ute till havs. Jag hade nog lite dåligt samvete för detta. Men häromdagen fick jag chans till bättring. Vem ligger och skvalpar i vattnet en bra bit ut om inte Bob. – You again?! Säger jag. – Hey Rob, I broke my boom, säger Bob. – Do you want to be tugged ashore, föreslår jag. Sure! säger Bob. Sagt och gjort, jag bogserar honom in till land. Han är tacksam och jag missade en hel del bra surf men jag fick i alla fall min önskan uppfylld, att rädda Farbror Surfande Bob.

En annan upplevelse var dagen då jag hamnade i en händelse som man bara brukar få uppleva på naturfilmer på TV. En stor flock fiskmåsar befinner sig en bit ut. Det brukar betyda att något händer i vattnet under dem. Jag bestämmer mig för att undersöka saken. Mycket riktigt. Ovanför mig massor av måsar, under mig hundratals sälar som glatt hoppar omkring. Dessutom ett antal delfiner som följer mig precis bredvid brädan. Fantastisk upplevelse. Jag gissar att all uppståndelse berodde på att en kall och en varm vattenmassa möttes just där. Man kunde både se och känna detta fenomen.

Vi har varit lite sugna på att uppleva de stora sanddynor som ligger någon mil från kusten och som man kan se på håll från Kapstaden. Sugna på äventyr satte vi oss i bilen och styrde dit en morgon. Verkligen ”In the middle of nowhere”. Vi lyckas kryssa oss dit på känn och hamnar tillslut på en liten grusväg. Men vad nu då? En vägbom. Typiskt! Fast i ett litet träskjul på max en kvadratmeter sitter det en herre i uniform och påpekar att man behöver ett tillstånd för att komma in. Det kan bara utfärdas i kommunalhuset i den närliggande lilla staden Atlantis. Efter mycket om och men hittar vi det lilla kommunalhuset och får utfärdat fyra gula tillstånd för totalt 40 kr. Väl inne  var det verkligen öken men ungarna fick sitt lystmäte när det gäller att hoppa i sand. Fast en öken mitt på dagen är lagom bekvämt så det blir en kort visit. Vi tar oss till den berömda rodelbanan istället. Elsas favoritaktivitet. The mother of all rutschkanor. En plåtbana där man åker på små hjulförsedda vagnar. Det går riktigt fort. Kul för hela familjen.

Atlantis sanddyner och barnens favoritlek

Åsa fokuserar

Natt eller dag? Bild från baksidan av vår lägenhet

Episoder på havet

Episod 1 - i vilken jag blir överkörd av en tuff kille på body-board

Vågsurfar i Big Bay och ligger på line-up med ett par coola killar som verkar inställda på att ta mina vågor. Ett större set närmar sig och jag paddlar ut för att ducka under den första vågen som en av de tuffa killarna på boogie-board precis tar. Jag ligger precis i hans åklinje och undrar ängsligt om han tänker köra framför mig eller bakom mig. Varken eller visar det sig. Han kör över mig! Han var ännu tuffare än jag trodde tänkte jag när jag kom ut på andra sidan vågen. Ur skummet bakom mig dyker det upp ett sorgligt litet ansikte som säger ”Sorry…”. Nu har jag min chans tänker jag. Spänner ögonen i honom och mumlar några svordomar på svenska. ”Sorry” säger han igen när jag tittar långt efter honom och paddlar vidare. Nu var det plötsligt jag som var den tuffa killen. Och nej, det gjorde inte ont att bli överkörd. Han var mjukare än han såg ut.

Episod 2 - i vilken jag tycker synd om en kille som just ska bli hajmat

Vindsurfar på Sunset Beach och ser en kitare ligga stilla i vattnet en bit ut. Om jag har möjlighet brukar jag köra förbi och kolla att allt är OK, vilket jag också gör nu. Uppfattar att han har tappat brädan. När en kitare tappar brädan innebär det att han med drakens hjälp måste dra sig fram i vattnet, med sig själv på släp liksom. Jag ser brädan. Bakom honom? Konstigt. Nej, det är ingen bräda, det är ryggfenan på en ganska stor haj! Jag är tillräckligt nära för att vara säker på min sak. Den tycks vara intresserad av betet som långsamt glider fram i vattnet. Vad gör man nu då? Ska jag upplysa honom om hans situation? Det lär inte hjälpa tänker jag så jag seglar därifrån. Man vill ju inte surfa i närheten av hajar. Kör nästan på ytterligare en haj på väg därifrån. Vänder och seglar ut igen för att se om han blir uppäten och hur jag i så fall skulle kunna bistå med lite hjälp. Men han har tagit sig därifrån vilket man får förmoda är det vanliga i dessa närkontakter med hajar.

Episod 3 - i vilken jag inte räddar en amerikan som håller på att drunkna

Det är en tuff dag på Sunset. Rejält med vind, relativt stora vågor och 13-gradigt vatten. När jag riggar på stranden blir jag kompis med Bob från Boston. En gänglig herre på 50+. Efter en stund på vattnet, i ganska tuffa förhållanden, uppmärksammar jag huvudet på en figur som ligger och simmar, säkert närmare en kilometer ut. Eftersom det inte riktigt ser ut att vara ett sjölejon (vilka inte är helt ovanliga här) tar jag mig i vanlig ordning en närmare titt för att undersöka om det är någon i nöd. Det är Bob. Han har tappat brädan. Alla vindsurfare vet att brädan flyter och riggen sjunker. Därför bör man släppa riggen om livet är en kärt eller släppa brädan om man är snål. Situationen brukar avgöra detta åt en. Bob hade uppenbarligen valt helt fel där han låg en kilometer ut i en kort och tunn våtdräkt i iskallt vatten, stora vågor och kraftig frånlandsvind simmandes med en sjunkande rigg. - Need any help? – frågar jag. - No, no, I’m fine. I’ll swim ashore, no problem – svarar Bob. - OK – säger jag. - I’ll keep an eye on you. Efter några hundra meter på väg därifrån inser jag plötsligt att killen kommer att drunkna. Jag vänder för att rekommendera honom att släppa riggen och lifta in till land med mig. I 30 minuter seglar jag omkring och letar utan resultat. Det börjar gå upp för mig vad som hänt och jag börjar fundera på hur jag ska kunna leva med detta. Går iland och förhör mig med några andra vindsurfare. Ingen har sett amerikanen. Men jag måste ju göra något! Kan ju inte bara åka hem och veta att en kille som jag just lärt känna drunknade. Ingen av de andra vindsurfarna kommer från Sydafrika så något nummer till SOS lyckas jag inte hitta. Sätter mig i bilen och åker in till det närmaste köpcentrat där det finns en surfshop. Absolut, jag får låna telefonen. Bussigt! Efter en halvtimme i luren, fortfarande i våtdräkt, och en massa dividerande med SOS och sjöräddningen om vem jag är, var jag är, vad det var för färg på hans våtdräkt m.m. (undrar hur de någonsin lyckas rädda någon i detta land) ser jag i ögonvrån hur en av killarna från stranden går förbi utanför. Jag släpper luren och springer ut och frågar om de hittat Bob. - Yes, sure. He’s OK. Tydligen hade han fått hjälp av en kitare och tre vindsurfare efter att ha tagit sitt förnuft tillfånga. Tillbaks på stranden träffar jag Bob som är tacksam för mitt handlande. Men frågan är om inte jag var mer lättad än han själv efter denna episod...

Kapet och Platboom Beach

Onsdagen var lika mulen som tisdagen men nu vet vi att solen kan finnas på andra sidan Taffelberget, så sagt och gjort hoppade vi in i vår fräsiga (not) Honda och tog sikte på Godahoppsudden. Det märks att Sydafrikanernas semester är slut, så lugnt och skönt på vägen att vi till och med stannade till vid vägkanten för att köpa söt, färsk frukt för en blygsam peng.

På väg ut till kapet var dimman tät men verkade lätta allt eftersom. Bilen får man lämna på parkeringen en bit nedanför fyren och sedan promenera ett antal modiga höjdmeter till toppen för att sedan beskåda havet och den udde som varit en milstolpe för ostindiefararna. Vissa (läs Måns) hoppade mest jämfota och sprang som en gasell uppför trapporna, förbi flåsande kineser, lata babianer och stapplande pensionärer. Det är andra gången som Robert och jag är där och sååå fantastiskt är det kanske inte att det måste upplevas två gånger, men klart barnen ska ut till kapet - och sedan visste vi ju att den fantastiska Platboom Beach låg alldeles i närheten....

När vi lämnat de andra turisterna och kört ner till stranden skingrade sig de sista molnen och det blev en fantastisk dag, med en underbar strand alldeles för oss själva (ja, och så strutsfamiljen som smög i buskarna).

Barnen studerade fascinerat strandloppor, helt ointresserade av resten av stranden...

...tills Måns upptäckte att stenformationerna var som gjorda för parkour...

Lite mammagos fångades på bild

Försöket att få Måns (aka alldrignuddamarken) att sitta lite still gick sådär

Det finns många stenar som måste hoppas över innan en treåring känner sig nöjd med dagen

Så packade vi ihop när skinnet sa ifrån och fikat var slut, för att åka hemåt mot Table View igen. Vi stannade för lunchmiddag i lilla Kommetjie (på ett supercharmigt "Imhoff Farmstall") och när vi kom hem kändes osten och vinet från Fairview helt rätt för att avsluta en superb januarionsdag!

Ost och vin istället för sol och bad

Det är skitväder här med just nu så vi chansade på en utflykt inåt landet igår. I Paarl sken solen och vi landade på vingården Fairview strax utanför. Vilken lyckträff! Äntligen läge att verkligen prova lite viner och på Fairview kan man även prova deras ostar (mkt getost). Mums! Vi köpte med oss de viner och ostar vi gillade mest, galet billigt dessutom. Barnen roade sig med att titta på fiskar och innan vi åkte hemåt åt vi en riktigt god lunch i restaurangen.

Maten här är så god!! Mycket seafood inne i stan, härliga fisk- och kötträtter och så de underbara kryddiga cape-malayiska rätterna. 

Och jo Henrik, det blev shopping den där dagen. Men jag är inte klar ;)

Vi lever!

Vi har precis som planerat bytt boende från B&B till egenhushåll i trerumslägenhet i Blouwberg. Det var dock inte planerat att bli utan internet, den uppringda varianten som erbjöds vågade vi oss inte på.... Men nu är vi på banan igen och kan förhoppningsvis blogga ikapp lite.

Så, vad har hänt sedan sist? En hel del badande såklart, lite surf - även för orädde Måns som tjutande av glädje lekt med sin bodyboard i vågorna. Några saker har varit så trevliga att vi snart vill göra dem igen, tex:

Spier
En vingård som har många strängar på sin lyra... Här klappade vi ugglor, tittade på uppvisning med rovfåglar, köpte picknickkorg och åt lunch i den vackra parken. Barnen vill dit igen och då kan man tex äta lunch i en träkoja i den enorma och charmiga utomhusrestaurangen. Vi är lite dåliga på att dricka vin bara... (Plus att det ligger supernära jordgubbsplockningen...)

Kirstenboch
Botaniska trädgården i Göteborg - i kubik. Fantastiskt vacker ligger den vid foten av Taffelberget och bjuder in till mycket spring i sprittande små ben. Det jag (Åsa) dock minns bäst är den varma chokladsåsen till glassen. Som chokladfudge-smet som stelnade när den landade på glassen. Inte en droppe gick till spillo.

Nu har också de svårt rastlösa barnen vant sig vid restaurangbesök, vilket gör att de svårt irriterade föräldrarna inte alls är så irriterande längre utan faktiskt kan njuta av den fantastiska maten som serveras. High five på den!



Och så lite diverse bilder från Two Oceans Aquarium, vår balkong med utsikt över "vår strand" och solnedgång, samt från vår strand nedanför lägenheten där vi bor.

Bildinlägg

Jordgubbsplockning på Polkadraai Farm

12 liter frosseri!

Nya tricks och konster varje dag

En bil i en korsning i Kapstadens centrum. Inga konstigheter.
Men låt oss zooma in...

Ett lamm! Hahaha!!

Varje gång vi åker in till centrum passerar vi denna märkliga syn, en avkapad motorvägsdel mitt i stan.

Det finns olika teorier kring varför bygget stoppades. En är att någon räknat ut att de mötande
vägbanorna inte alls skulle mötas. Den officiella versionen är att det tog slut på pengar innan
bygget var klart. Hur som helst, ett perfekt objekt för nervkittlande filmscener sedan 1977.
(Bilden snodd från nätet)

Och nu kliar det i Åsas shoppingfingrar må ni tro... För imorgon gasar hon ensam iväg i Hondan mot
Canal Walk, ett galet stort och... ja bara helt galet ställe - storlek två Frölunda Torg. Can't wait! :)
(Även denna bild från nätet)

Heaven and hell

Eftersom det inte blåst "dubbel pung" eller liknande dagarna efter jul (dvs varit så mkt vindsurf) har vi kunnat göra lite fler utflykter, och åka lite längre bort.

Juldagsmorgonen var supermysig med julig frukost, champagne och paket till alla B&B-gäster! Vi bestämde att det var en perfekt dag att spendera vid vackra Kraalbaii/Langebaan Lagoon, 1.5 timme norrut. Vi borde vara i princip ensamma där tänkte vi, juldagen och allt. Tji fick vi - fullt med folk med gigantiska kylboxar och röken från alla braais (grillar) stod tät. Det blev en härlig dag ändå med obligatorisk struts-spotting och inte-köra-på-sköldpaddan-som-går-över-vägen. Åter hemma igen hos Glynis somnade alla slutligen sött, dock lite lätt solsvedda.

Där någonstans började det bubbla och jäsa oroväckande i Åsas mage och vi behöver väl inte säga mer än så. Annandagen spenderades följdaktligen på rummet med en flaska vatten (Åsa) respektive på Lejonfarm (Robert och barnen).