Episoder på havet

Episod 1 - i vilken jag blir överkörd av en tuff kille på body-board

Vågsurfar i Big Bay och ligger på line-up med ett par coola killar som verkar inställda på att ta mina vågor. Ett större set närmar sig och jag paddlar ut för att ducka under den första vågen som en av de tuffa killarna på boogie-board precis tar. Jag ligger precis i hans åklinje och undrar ängsligt om han tänker köra framför mig eller bakom mig. Varken eller visar det sig. Han kör över mig! Han var ännu tuffare än jag trodde tänkte jag när jag kom ut på andra sidan vågen. Ur skummet bakom mig dyker det upp ett sorgligt litet ansikte som säger ”Sorry…”. Nu har jag min chans tänker jag. Spänner ögonen i honom och mumlar några svordomar på svenska. ”Sorry” säger han igen när jag tittar långt efter honom och paddlar vidare. Nu var det plötsligt jag som var den tuffa killen. Och nej, det gjorde inte ont att bli överkörd. Han var mjukare än han såg ut.

Episod 2 - i vilken jag tycker synd om en kille som just ska bli hajmat

Vindsurfar på Sunset Beach och ser en kitare ligga stilla i vattnet en bit ut. Om jag har möjlighet brukar jag köra förbi och kolla att allt är OK, vilket jag också gör nu. Uppfattar att han har tappat brädan. När en kitare tappar brädan innebär det att han med drakens hjälp måste dra sig fram i vattnet, med sig själv på släp liksom. Jag ser brädan. Bakom honom? Konstigt. Nej, det är ingen bräda, det är ryggfenan på en ganska stor haj! Jag är tillräckligt nära för att vara säker på min sak. Den tycks vara intresserad av betet som långsamt glider fram i vattnet. Vad gör man nu då? Ska jag upplysa honom om hans situation? Det lär inte hjälpa tänker jag så jag seglar därifrån. Man vill ju inte surfa i närheten av hajar. Kör nästan på ytterligare en haj på väg därifrån. Vänder och seglar ut igen för att se om han blir uppäten och hur jag i så fall skulle kunna bistå med lite hjälp. Men han har tagit sig därifrån vilket man får förmoda är det vanliga i dessa närkontakter med hajar.

Episod 3 - i vilken jag inte räddar en amerikan som håller på att drunkna

Det är en tuff dag på Sunset. Rejält med vind, relativt stora vågor och 13-gradigt vatten. När jag riggar på stranden blir jag kompis med Bob från Boston. En gänglig herre på 50+. Efter en stund på vattnet, i ganska tuffa förhållanden, uppmärksammar jag huvudet på en figur som ligger och simmar, säkert närmare en kilometer ut. Eftersom det inte riktigt ser ut att vara ett sjölejon (vilka inte är helt ovanliga här) tar jag mig i vanlig ordning en närmare titt för att undersöka om det är någon i nöd. Det är Bob. Han har tappat brädan. Alla vindsurfare vet att brädan flyter och riggen sjunker. Därför bör man släppa riggen om livet är en kärt eller släppa brädan om man är snål. Situationen brukar avgöra detta åt en. Bob hade uppenbarligen valt helt fel där han låg en kilometer ut i en kort och tunn våtdräkt i iskallt vatten, stora vågor och kraftig frånlandsvind simmandes med en sjunkande rigg. - Need any help? – frågar jag. - No, no, I’m fine. I’ll swim ashore, no problem – svarar Bob. - OK – säger jag. - I’ll keep an eye on you. Efter några hundra meter på väg därifrån inser jag plötsligt att killen kommer att drunkna. Jag vänder för att rekommendera honom att släppa riggen och lifta in till land med mig. I 30 minuter seglar jag omkring och letar utan resultat. Det börjar gå upp för mig vad som hänt och jag börjar fundera på hur jag ska kunna leva med detta. Går iland och förhör mig med några andra vindsurfare. Ingen har sett amerikanen. Men jag måste ju göra något! Kan ju inte bara åka hem och veta att en kille som jag just lärt känna drunknade. Ingen av de andra vindsurfarna kommer från Sydafrika så något nummer till SOS lyckas jag inte hitta. Sätter mig i bilen och åker in till det närmaste köpcentrat där det finns en surfshop. Absolut, jag får låna telefonen. Bussigt! Efter en halvtimme i luren, fortfarande i våtdräkt, och en massa dividerande med SOS och sjöräddningen om vem jag är, var jag är, vad det var för färg på hans våtdräkt m.m. (undrar hur de någonsin lyckas rädda någon i detta land) ser jag i ögonvrån hur en av killarna från stranden går förbi utanför. Jag släpper luren och springer ut och frågar om de hittat Bob. - Yes, sure. He’s OK. Tydligen hade han fått hjälp av en kitare och tre vindsurfare efter att ha tagit sitt förnuft tillfånga. Tillbaks på stranden träffar jag Bob som är tacksam för mitt handlande. Men frågan är om inte jag var mer lättad än han själv efter denna episod...